Dålig ridning

Ett vanligt samtalsämne inom hästvärlden är dålig ridning. Det tråkiga är bara att det alltid ska jämföras med modern dressyr. För visst finns det dåliga exempel i alla grenar!?

Generalisering;

Inom hoppning (framförallt på ponny!) så är det full fart fläng, ingen ridning utan bara ta sats, planera inte vägen, gasa genom kurvan och häng med så gott du kan. Rider dom dressyr så rider man ”skolor” (framförallt ”öppna”) och tar in näsan så går den på tygeln.

I ponnydressyr tar man genvägar för att hinna med allt man vill innan tiden rinner ut (innan man fyller 18), man lär sig inte rida skolorna utan rider skänkelvikning (istället för att forma med inner så flyttar den bort bakdelen). Men även på stor häst fuskar man för att det är för jobbigt att göra det den riktiga vägen (den långa vägen). Hästen ska tränas mycket bakom hand för att ”gå fint” på tävling.

Inom klassisk ridkonst så rider man hästen i obalans på långa tyglar och väntar på att hästen själv kortar in, återtar balansen och söker sig till bettet… (kommer att dröja tills Rödluvan hälsar på farmor igen). Eller om man har en hyfsat skolad häst (går på tygeln) så rider man mycket skritt, piaff och skolor. (Innan hästen är rakriktad)

Inom western så ska allt vara så naturligt som möjligt, man jagar hästarna i hagen, man backar och snurrar runt tills hästen är snäll. Hjälm är fjantigt, hästen och jag har en djupare förståelse än att han kommer att kasta av mig.

Island: det är djuplågeri med täcken och boxplats, man rider slut på hästen och ställer den jättelurviga och helsvettiga hästen i hagen i -10. Ryttaren ska vara minst 1,80 lång och väga 50 kg mer än vad ”konventionell ridning” anser rimligt. (Och det är en HÄST inte ponny, ja, den är 1,43, men den är inte ponny!).

Gemensamt för de första tre:  sakta = samlat

För samtliga: utrustning designad för ändamålet är det som gör det.

Riktigt så här ser det ju inte ut…!

Dåliga ryttare finns överallt och att just modern dressyr ska vara samtalsämnet är helt enkelt för att dom är bland dom som syns mest. Vad som faktiskt är gemensamt för alla grenars dåliga ryttarexempel är: – ryttaren bidrar till att hästen går i obalans, -inget samarbete, ryttaren kommunicerar bara åt ett håll, -ryttaren har kort/ingen stubin, – hästen är ett redskap, – dålig självinsikt – inskränkthet, -saknar ödmjukhet.

Att vägra lyssna, (oavsett sammanhang egentligen) är bara dumt!

Så, det gemensamma för alla bra ryttarexempel är ju då; – hästen är ett djur, inget redskap – man hjälper hästen (hästen kan inte läsa tankar) – man samarbetar, kommunicerar, åt båda håll! - bra självinsikt, – stor ödmjukhet (läran om att aldrig kunna bli full-lärd) och självklart -kärleken till hästen.

Man kan inte jämföra bra och dålig träning mellan grenarna om man jämför den bästa i ”gren” och det sämsta i en annan.

Det finns ingen ryttare som är perfekt, inte heller en träningsmetod. Vad som måste iakttagas är ju att alla vill till samma mål, men alla har inte samma förutsättningar. (Ex. mentalitet, exteriör, tid, energi m.m).  Alla ryttare vill väl känna sig som ”ett med hästen’? Hur man går tillväga är upp till var och en.

Bra/dålig ridning handlar i grund och botten i hur man definierar en god ryttare.

 

 

Parantes

När jag startade den här bloggen hade jag som syfte att den inte skulle vara ännu en ”det här har jag gjort idag’-blogg, utan en som skulle väcka tankar och starta diskussion… Så om jag skriver konstigt eller provokativt så är det för att jag vill att läsarna ska lämna kommentarer och vad ni skriver kan vara det som genererar nästa kommentar och kanske nästa inlägg.

Välkommen att kommentera!

Markarbete?

Vad är markarbete egentligen??

Markarbete trodde jag förr var samma sak som dressyr. Hoppryttare (dom jag träffat) tränar antingen hoppning eller kanske lite markarbete om dom inte rider ut. Dom rider aldrig dressyr (tror dom). Alltså trodde jag att dom red dressyr när dom red markarbete, för vad annars kan det vara?

Nu verkar det som att markarbete är det du gör när du hoppar små hinder. Man tränar det i t.ex. ått-volter och olika korta banor med hinder emellan och rider cavalletti och små studs.

Markarbete kan också vara allt det som är utöver hästens träning, alltså mockning, lägga upp foder etc.

Inom western så är markträningen det man gör när man tränar framförallt ledarskap men även när man lär in olika (dressyr)moment från marken.

Så vad är det för något?

Ordet mark – arbete låter inte som hoppning alls i mina öron, med tanken då att fötterna SKA upp från marken, annars tycker jag att det är det ett tämligen dåligt hopp-pass.

Att det är samma sak som dressyr köper jag inte heller för då är det ju dressyr?! ”Lättare dressyr = markarbete”?? Lättare eller svårare, det är fortfarande dressyr. Bakdelsvändning och skolor som vissa vill ha till ”lättare” dressyr kan vara nog så svårt. Annars hade man inte tagit med det upp i VM-klasserna.

Skulle jag definiera det skulle det alltså vara antingen allt det arbete som är på marken, som mockningen och allt det där. De allra flesta vet ju att hästtjejer är ganska starka av just den anledningen. (=Träning/arbete)   …. men det är klart, det kan man ju kalla markservice.

Eller arbetet man gör från marken, alltså föraren på marken. Ex. longering, tömkörning, löshoppning och ”koppelträning” (eller NH som vissa, ambitiöst, kallar det).

Oavsett definition ger markarbete lydigare hästar!

Startklass?

Det är ju mycket prat om hur tyskarna gör, det mesta dom gör vill vi ju ta efter.. Men varför har vi inte ”starttävlingar” som dom har? Där måste man ha startat ett program (likvärdigt med ryttartest/dressyrryttartest) med godkända poäng innan man får tävla ”på riktigt”.

Jag anser att det inte bara handlar om prestation, att få fram bättre toppryttare, utan också om säkerhet, framförallt på hoppbanan! Att börja sin tävlingskarriär innan man kan stopp, stanna och vänd är helt galet. Hur ofta hör man inte rapporter från hopptävlingar där mer än en ryttare rider alldeles för dåligt (läs farligt)? Ex; En liten ryttare på 7-12 år som vill ha en hopp-karriär, pappa köper en jättefin hoppeponny, den är för svår, men vad gör det? Det går fort och felfritt och dom kan kvala upp i klasserna på nolltid. Få tänker på att det kan bli farligt. Dessutom kan karriären få ett oundvikligt (och olyckligt) stopp när man kommer upp i dom riktigt svåra klasserna och grunden inte finns där.

Att införa ”startklass” skulle kunna göra att lokaltävling får betydligt bättre säkerhet, både på dressyr och hoppbana. På framridningen skulle det vara bättre ordning, man rider inte på varandra, man har koll på sin häst. Jag själv har mitt skräckexempel när jag skulle göra första tävlingsstarten på våran unghingst och jag kommer i hörnet och en ryttare tar sats snett igenom och kommer i full fart och tränger in mig…  behöver jag säga att det kunde gått illa?

Ett annat exempel är en liten klubbtävling som arrangerades där man skulle få en superhäftig gäst; banbyggare som jobbat i scandinavium! Banbyggaren ritar upp en ganska lätt bana, serpentin med hinder på medellinjen. Klassen fick avbrytas för att flertalet ungar åkt av…

Förutom att säkerheten skulle öka så får vi ju bättre ryttare. Att kunna ABC innan man går vidare till MNO är för mig självklart. Man kan inte rida öppnor och slutor innan man kan göra en bra skänkelvikning, veta vad händer och ben egentligen gör. Inga enkla byten innan man kan halvhalt och galoppfattning.

Att tyskarna är världsledande i hästvärlden är ingen slump…

 

 

Varför inte rätt på en gång?

Tal om att det finns föräldrar som köper sådant som ”barnet kan växa i”. T.ex. hjälm, säkerhetsväst, ponny? Såg en bit av ”Förkväll” där dom skulle prata ridning, med fanns ett agria-ombud för att prata lite om säkerhet och häst. Hon poängterade att det är viktigt att skaffa utrustning som passar nu, för annars så är de inte säkert att dom gör vad dom är skapta för, ex. en säkerhetsväst som är för stor kan göra mer skada än om man är utan. Ifrån det så gick tankarna till, varför är det så många som får gå från B-ponny, som går fin LB, till D-ponny, som går FEI?

Istället för att köpa en fin ponny som räcker både för La och för FEI när det kommer, som håller till man blir 16-18 år, så kan man väl skaffa en ponny som passar nu, som går fin La – bara? Som det ser ut så har man ganska bråttom att göra karriär, det måste gå bra på en gång, men jag tycker ofta när man ser en ryttare som byter upp till något för stort så blir det för ryttaren för mycket fokus bara att lära sig ”hänga med”. Ponnyn är för stor i storlek (särskilt i jämförelse med den förra) och ofta så är dom för krävande i ridning. Är man runt 12 så har man oftast inte den känslan och kunskapen att rida riktigt så mycket eller skickligt som sådana ponnyer ofta kräver. Självfallet så lär sig ryttaren att rida även den som egentligen är för svår, men känns det inte som att det är onödigt? Varför är man så rädd att skaffa en ponny emellan? Jag tänker mig att oftast så är dom ponnyerna som ”bara” går La ganska lättridna. Det blir en lättare övergång för ryttaren. När den ponnyn sen inte räcker till så skaffar man sig den häftiga och förhoppningsvis så har man då tagit ett steg till i ridningen så att det går lättare att lära sig rida den.

Jag fattar att det är pengar inblandat, men det går ju att värdera olika. När vi sålde den kära b-ponnyn så kändes det ju för j*vligt och nästa häst var ju inte alls lika rolig. Tyckte jag då, men nu när jag ser tillbaka så blev ponnyn som kom efter den roligaste jag har haft. Och dessutom så fick jag en utbildning av den ponnyn som möjliggjorde att jag kunde rida nästa ponny, för den var svårriden, jag hade inte klarat av den annars. Den hamnade också på topplistan sen, så jag är verkligen glad att jag kunde rida henne med. En läromästare är ovärderlig för en ung ryttare och jag önskar verkligen att så många andra ryttare som möjligt får möjlighet att rida så bra ponnyer som jag har fått.

Ju fler hästar man har ridit, desto lättare är det att lära sig nästa.

Första inlägget…

Jaha, nu när man har en blogg så har man inget vettigt att skriva!